Detta är en saga.

Jag ska försöka att inte bli otålig.

Vinterkvällen
välte
världen.

Sedan kom den
sommarnatt
då
färgerna
försvann.

Sargade syner där glömska tar vid.
Skälvande suckar när gråt ebbar ut.
Sprödaste sånger av längtan som viskar.

Den tunnaste
kedja
av
silver.

Allt leder
till
uppbrott.

Vi
är
där
nu.

Vi
är.

Linda in min vanmakt.

Viskar du.

Men ingen 

hör.

Och ingen 

ser

att när du ensam 

måste lära dig 

att segla 

genom natten

tar du 

fel.

Din rutt blir genväg 

till det stormens hav

där

livslång

saknad 

bjuder dig
att lägga bi.

Vill inte bli hittad på grund av citat,
men skriver ner detta.
Mitt sätt att minnas ord.

"Den människa som i dikten söker vad
hon inte äger, hon säger utan att behöva
säga eller ens veta det att livet, så som det är,
inte är nog för att tillfredsställa den törst efter
det absoluta som är grunden för människans
villkor, och att det borde vara bättre. Vi
behöver dikten för att på något sätt kunna leva
de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt
och jämnt har ett enda."
Mario Vargas Llosa

Jag letar efter mig själv i andras historier.
Försöker förklara mitt jag.

Aktsamt vill jag lotsa
i ditt
minne.
Rista
luckor
vackra nog att öppnas
en
och
en.

I den första
finns vårt möte.
Själars sanna
spegelbild,
som ännu inte
gått i
kras.

I det ögonblick
vi står vända mot oss
vita av den strängaste kyla,
Som rör vid anleten,
Som exponerar ensamheter,
Som förminskar självbilder.
Det är då vår
högst tillfälliga vänskap
blir ett
Livslångt tilltag.
En pakt sluten i svaghet.

En skyddsdräkt för två.
Värme nog åt en.

Samvetets spökviskningar.
Skaver med sitt sus.

Det jag har.
Har inte du.
Har inte de.
Det
jag
har.

Iskallt drag och själen fryser
trots de
tusen
ljusens
lågor.

Var är du som en gång
ville finnas här
och
värma?

Var är du?

Lyder skrivpuff när jag drömmer här.
En komma-igång-spark.
Utmaning.
Vilket ord som än dyker upp,
nog kan det skrivas om.
På mitt sätt. Tänker jag.
Upprorsmakerskan i mig drömmer
om att våga visa.
Dig.

Men dagens.
Frö.

Det går inte
att lämna in.

De vackraste orden finns redan.
Kopierade här i sidan.
Jag läser dem varje dag.
Karin Boye.

De vackraste orden.

Nattens regn
låter elden
bli den glöd
som värmer.

Minnet längtar mot
igår.

Förnuftet bär dig

framåt.

Min dag idag.
Sådant minns du
inte.

Orden.

I tanken såg jag hur
Du skulle
lyfta upp
vår bok.

Förnimma papprets vågor.
Förundras över känslan.
Förflyttas hit i tid.

Snubblar över stunderna.
Fortfarande.
Som
skriker.
Isande regnvåta.
Så vilset vibrerande att det enda
jag förmår göra är
läsa ditt.
Hålla kvar.

En fot vill rymma
kraft
vi söker.
En hatt förmedla
visdom,
lagrad mellan skivor
av
struktur.

Starkast är det tunnaste.
Gömda trevar där i
multnad mylla
trådarna
som envist
strävar
nedåt,
utåt
inåt.
Bär på hemlig längtan
mot
förflutet
liv.

En vind söker dig.
Inte den ljumma hudlösa sommarens
sista famntag
som trubadurernas raspande röster
så sorgset sjunger om.
Inte den onåbara tröstande som
viskande gömmer sig i
pelargångarna
under storkyrkans valv.
Inte den tomma som sveper över heden.

Nej, den kristallklara letar.
Hon biter i dina
förut helt färglösa kinder.
Vill skänka dem rosor,
din omvärld ska tro
är sprungna ur hemligt rus.
Hon väcker med regn av höstlöv,
sinnen du trodde var drömmar
och
får dina ögon att fyllas
av
tårar du trodde var slut.

Hon fryser åldrade minnen
till
klaraste
bilder av nu.

Och när du slutligen så vågat se
på ditt glömda i 300 dagar
och drömt om ditt svarta
i 300 nätter,
först då,
när du möter din
egen oktober,
då vet du att blåsten
bär med sig vila.
Försoning.
Du smeks av en
bitande vind.

Och någonstans
i allt
det trista,
kanhända
smyger sanningen
omkring,
vill viska,
att jag ska vara
tacksam
för din rädsla.

Och aldrig nöja
mig
med sådan smula
självklart
hopp om framtid,
du i
ögonblick av rusig
saknad
nändes åt mig
kasta.

Ett ord
står
skrivet
för oss.
Vi vet att
vi bär
på
en
gåva.

Och insidans
mörker, dess mjuka sammet
är samtidigt
ekande
tomt,
så kallt.

Och utsidans
flyktiga ljusa skratt,
hålls samman av
omsorgens
kvävande
tillit.

Vi står där
till synes
med alls inga
bördor.
Så
tomhänta
kunde man tro.

Det ordet blev skrivet för
dig
och
för
mig.

Att bära på saknad
är tungt.
Att avstå
från
oss
än
tyngre.

Jag tror felet måste vara ditt.
Idag tror jag så.
Imorgon har jag nog förlåtit.
Igen.

Idag är jag blind.
Går långsamt.
Känner
skrovlig
sten
mot
hud.
Inte ljus.
Inte slut.
Inte vi.
Bara tunnel efter tunnel efter tunnel
av din rädsla och min saknad.

Jag tror felet måste vara ditt.
Och jag vill skrika till dig
att
vi
ändå alltid
är.